Tid och sår
Jag har tänkt på det att när man inte vill att saker ska hända så har tiden en konstig tendens att ta tag i en och dra med en och så händer det saker i alle fall...
Det var en lång mening va?
Saker som man grubblar på blir tillslut tvugna att släppas, andra saker som man sedan går förbi har en tendens att fastna på en.
Det är väl det som man talar om på tolvslaget på nyårsafton.
Men man behöver aldrig ringa ut det gamla, det bara slits å tunnas ut tills det senare glöms bort.
Det nya behöver man inte ringa in, det bara dyker på en, det bryr sig inte om man är intresserad av det eller inte.
Så om man bara finns till så har tiden en förmåga att fixa till det ändå.
Tiden läker dina sår och du får ärr sedan drar den med dej till nya små och stora sår och det är det som är livet.
Det är väl bara att slappna av och följa med då?
Ja, precis så är det. Och vet du vad det bästa av allt är??? Jo, man lär sig något nytt hela tiden och det är också på så sätt man blir lite starkare och lite klokare hela tiden!! :D KRAAM
Vilka härliga små vardagspoetiska funderingar!!!
